voxpop

Livet är ett spel med livet som insats, duh...

Jag funderar ofta på det där, från det att man föds så är det ända säkra som finns att man kommer en dö en dag?

Okej, kanske inte den mest sunda tankegången en person kan ha, och jag har ingen dödslängtan inte heller är jag deprimerad över just det faktum att det är naturligare att dö än att födas.

Dock så kan jag inte hjälpa att känna en gnutta sorg för alla människor som inte lever sitt liv, det finns folk som isolerar sig på de allra konstigaste sätt just för att minska risken att råka ut för något farligt.

Det kan innebära många saker, tar nåt exempel senare i bloggen.

Men vi kan utgå från mig för stunden. Jag tror på ödet, jag tror inte jag kan göra något för att ändra det faktum att jag en dag kommer dö, om det är i morgon,om en månad eller 50 år det låter jag livet bestämma.

Det för med sig en skön men ganska jobbig livsstil stundtals då jag nog hör till en av de mest spontana människor som gått i ett par skor, vilket i sig medför att jag är oerhört envis och har jag bestämt mig, ja då får det va så.

Jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag aldrig gjorde vad det nu kan vara, det är just därför jag inte förstår folk som tar sig friheten att påpeka saker i mitt liv, eller i andras liv dag ut och dag in.

Något jag hatar är "Du rökte ju nyss?" eeeh,ja jag vill röka igen ok ?

"du borde sluta röka,det är inte hälsosamt" nej fast och andra sidan vad är hälsosamt idag ?

Det finns 1000 anledningar att sluta röka, om jag slutar röka så är det strikt en ekonomisk fråga, hälsan skiter jag i den finns inte för alltid hur jag än gör.

Sen finns det andra som kallar sig livsnjutare, jobbar hela arslet av sig för att åka till nåt flådigt ställe en vecka och bränner varenda krona dom surt förtjänat, återgår till vardagen med spinningpass,jobb och sova.

Så vill inte jag leva, verkligen inte.

Livet är för kort för att inte ta varenda tillfälle i akt, vad som gör en människas liv rikt går ju inte att mäta i material eller cash, jag är black halvvägs in i månaden men jag känner mig som jag är rikast i världen med min underbara familj, mina vänner och mina intressen.

Jag jobbade tidigare med en gubbe på 72 år, dock var han som en 30 åring i kropp och psyke, väldigt lättsam och trevlig. Hans fru dog när han var 63, på nåt vis fick jag känslan av att hans liv dog samtidigt för när det var dags för pension ville han hellre fortsätta jobba, just för att det var det enda han visste hur det gick till, hans trygghet.

Ska också tillägga att han jobbat sen 14 års ålder, hela jävla livet bortslängt på industrin, nåt halvår efter min anställning tog slut så dog han av en hjärtattack, på jobbet.

Nu är jag som sagt mot att tycka om andras liv, han var säkert lycklig med det där på sitt eget sätt, men det där är just det liv jag inte vill leva, han kom aldrig utanför nordens gränser, allt han visste var jobb.

Hur ser ett ultimat liv ut ? det är nog upp till var och en att avgöra..

Jag trivs väldigt bra som det är nu, jag har lite små issues att ta itu med men det är något jag jobbar på för fullt, så det går ingen nöd på mig.

Kan inte bli mer sant, vågar man bara gå sin egen väg och ha sina egna mål tror jag man kommer långt..

Avslutar för idag med ett frikkin masterpiece:

fred & kärlek! S

hmm.. försöker fixa med radbrytning men det vill sig fan inte, ni får läsa som det är.